mademoiselle

För ett par veckor sedan så fick jag tillbaka kontakten med en tjej, som jag träffade på QX, En sida för HBT - Personer. Vi hade inte talats vid på ett himla bra tag, utan det hela började nu för några veckor sedan när det kom fram att hon hade blivit singel igen efter 3 års tid, Men det hör inte hit.

Och kontaken mellan oss får man väl säga har varit väldigt intensiv, det började med mailen inne på facebook, sen övergick det till Msn och till sms. Vi har liksom pratat om allting mellan himmel och jord, det känns som om vi båda förstår varandra, pratet flyter och man behöver nästan aldrig vara orolig över vad man säger. Förstår man inte, så får man det förklarat. Det har varit öppet och glatt, men plötsligt för några dagar sedan så vände alltihop i min hjärna och alla ord vändes tvärt emot mig, jag var knappt själv beredd på det. Men senaste dagarna, har alltihop bara känts så fånigt på något vis, vi kommer ingenstans, utan vi är kvar i samma ruta och trevar. Jag vill få en fortsättning, ett nytt motstånd att bita i, jag är färdig med detta nu. Är det för mycket begärt? Kanske själviskt? Jag sa faktiskt att jag ville ta det lugnt precis som hon sa, men jag menade kanske inte ordagrant vad jag sa, Kunde hon inte bara ha läst mellan raderna? Då hade jag inte suttit i denna situation som jag befinner mig i nu. 

Jag gillar ju människan kanon bra annars. Men jag har väl upptäckt att allting verkar vara så komplicerat hela tiden, Känns som mer komplicerat och invecklat än vad det behöver vara på något sätt svårt och förklara. Om jag säger såhär då, Hon gör det mycket svårare för sig själv än vad det någonsin behöver vara, Är jag tydlig nog då?

Jag har träffat en hel del tjejer genom livet, så nog har jag fått det bekräftat fler gånger "ATT TJEJER FAKTISKT ÄR MER KOMPLICERADE ÄN KILLAR"

Så nu sitter jag här, förvirrad, kall, idiotisk och självisk. Och kontaken med henne är så gott som avslutad. KLUMPIGT va!???